Viva Italia!

Medans andra vinner tävlingar, bryter nyckelben och kvaddar cyklar här hemma så har jag själv njutit fullt ut i veckorna två och ökat kroppsmassan med lika många kilon! De senaste 15 dagarna har jag tillsammans med familjen tillbringat i norra Italien, närmare bestämt i Schenna. En liten by 2,5 mil norr om Bolzano, 4 km från den vackra staden Merano i Alto Adige (sydtirolen). Följde man sista veckan på årets upplaga av Giro d'Italia så vet man vilket förtrollat landskap det är. Vackrare landskap har jag själv aldrig skådat, för mig ett verklighetens "sagan om ringen landskap" gjort för cykelåkning och alpinism, mina två stora pasioner! 



På väg upp för Stelvio



Nellie på toppen av Ifinger 2580m

Efter 19 timmar i bilen ner, mer eller mindre utan sömn får vi in all packning på hotellet, därefter väntar 1½ timmas sömn, sen måste jag bara prova de stigningar jag kollat på google maps innan jag åkte ner. Jag hade aningar om att det skulle vara brant så jag hade införskaffat en 12-27 kassett som nu sitter på mina Fulcrum hjul. Lite grådassigt väder stundade men vad gjorde det, höga moln gjorde ändå att man såg de stora topparna som ståtligt sträckte sig ur dalgångarna med sina 3000+ meter. Jag rullade iväg, ivrig och full av förväntan, först 40 meter rakt ner, sen 910 meter rakt upp... ja, rakt upp! Från 600 meter rätt upp till 1510 utan att frihjula en enda gång, inte ens någon liten bit var under 5% lutning! Pulsen var uppe i 90% av max redan efter 2 minuter och där stannade den i 53 minuter +/- några slag. Stundtals var det 15-16% lutning och den där 27 kassetten var en väl investerad pryl. Som hårdast var jag stundtals nere en bra bit under 50 i kadens och wattmätaren visade då +350 watt. 39-27 kändes i underkant när de sista 300 höjdmetrarna hade en snittlutning på 12,5%. Det var lika satans jävligt som google maps hade förvarnat mig om... Slingrigt, smalt och brant men så roligt. Något jag aldrig varit i närheten av tidigare. Tyvärr var nerförskörningen inte av samma belåtenhet eftersom det var för slingrigt och för brant för att kunna släppa på, men jag hade fått en försmak av vad Dolomiterna hade att erbjuda!

Dagen efter blev en repris av första dagen plus en resa upp till Falzeben på 1620 m och här går det att köra fort ner! Total distans upp och ner 4 mil och 2035 höjdmeter!

Sedan kördes tre klassiker och som verkligen rekommenderas om man befinner sig i ärområdet.
Passo Stelvio
Passo Giovo
Passo Sella

Den magnifiga övre delen på Stelvio



Äntligen där!


Passo Stelvio är något utöver det vanliga, jag startar en bit innan passet börjar och har assistans hela vägen upp. Malin rattar våran V70 likt en servicebil de sista 3 milen upp. Jag blundar ett slag och kan höra helikoptern hovra samtidigt som Vacchis röst kommenterar det nästan surrealistiska landskapet. 48 hårnålar att passera dryga 1800 höjdmeter från ingången av passet till dess topp, här har de största av de största cyklister slitit sig upp, gått i väggen, segrat och inte minst attackerat! När jag sakta vaknar ur dagdrömmen igen blir jag passerad för första och enda gången på hela resan! Det är en "Omega Pharma - Lotto" cyklist som i arm- och benvärmare rent av studsar förbi mig med uppknäppt väst. Kanske om det var en stigning på si sådär 80 meter kunde jag gjort ett tappert försök att ta rygg, men nu var det dryga 1600 höjdmetrar kvar, så jag satt lätt kvar i sadeln bara för att se honom försvinna i nästa serpentinsväng.
Desista 2-300 hundra höjdmetrarna är hårda, höjden tar ut sin rätt och längden på passet likaså. Men det är en upplevelse i sig bara att ta sig upp!

Passo Giovo och Passo Sella är fantastiskt vackra, kanske är Passo Sella det vackraste av dem jag cyklar även om det är det minst branta, här behöver jag aldrig trycka in 27'an. Omgivningen är magnifik och nästan som tagen ur en dröm. Efter jag nått passets topp fortsätter vi i bil förbi Passo Pordoi, Passo Gardena och inte minst Passo Fedaia som är det vackraste jag någonsin sett om man tar den lilla, lilla vägen från Pian upp genom "canyonen" till liftsystemet och sedan upp i passet. Girots 15'e etapp detta året gick just här, stundtals är det så brant att jag får lägga i bilens lägsta växel för att ta mig igenom och uppför de sista serpentinerna!



Efter att ha cyklat här nere förstår jag varför många av de cyklar som levereras från Italien kommer med kompaktvev. Jag får stundtals slita hårt på 39-27 bara för att ta mig upp! De allra flesta här cyklar på compaktvevpartier eller på Mtb. Jag ser få med vanliga 53-39 och korta bakväxlar ändå är det gott om cyklister.

Vill man cykla i berg är det helt klart hit man skall åka, här finns det fler stigningar än vad som hinns med och orkas med under en tvåveckorsperiod och ett tips är att vara ödmjuk mot sig själv... stigningarna är långa, branta och stundtals brutala! 

Sista cykeldagen gjordes ytterliggare en tur upp till Falzeben från hotellet och nu vågade jag släppa på lite mer än tidigare på vägen ner, forfarande lite feg på bromsarna ändå visade hastighetsmätaren för första gången 90 km/h, en njutning på den här cykeln, inte en vibration, inte tillstymelse till obalans eller oväntade rörelser, bara ren njutning!

Ciao

/Johan