Det verkar vara inne att köra sig i väggen nu för tiden, antingen genom stenhårda intervaller före frukost på morgonen eller genom att köra långa distanspass där vatten är det enda man intar på vägen. Jag har testad båda typerna och tycker att det är hemskt, intervaller där jag knappt presterar mätbar effekt och känner mig helt orkeslös och distanspass där det över halva passet mer känts som en kamp om överlevnad än cykelträning. Jag har inga som helst teoretiska kunskaper om träning och medicin men även om det är effektiv träning så är det ett ännu effektivare sätt att bryta ned min motivation och träningslust så därför avstår jag denna typ av träning.Jag ser till att köra mina intervallpass full av energi och älskar när knappt dispalyen räcker till för den enorma effektutvecklingen. Likaså dricker jag sportdryck på distanspassen så att jag kan plåga både muskler och hjärta så till den milda grad under flera timmar att knappt benen bär mig när jag ramlar in över tröskeln på grund av ren utmattning och inte energibrist.
I går drog jag iväg med vårsolen stekande och fågelkvitter i träden för helgens distanspass, efter bara ett par mil genade jag öven ett vagavsnitt som var i väldigt dålig skick med mycket is kvar. När jag hade studsat klart där och åter sträckte ut på fina slingrande Dalslandsvägar såg jag att båda flaskställen var tomma... Eftersom jag var för lat för att vända resulterade det i sådant där väggpass som jag inte tycker och några timmar senare kravlade jag in över tröskeln men en snitthastighet på gpsén som inte var mycket högre än en löpare i hyfsad form. Nästa gång vänder jag!
//Porath
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar